Inte många timmar kvar....
....av den här fantastiska helgen. Vilket väder!
I fredags efter jobbet satte jag mig i bilen tillsammans med två andra glada tjejer och styrde kosan mot Linköping.
Där började kvällen med champagnemingel (dock inte för chauffören, dvs moi) och produktvisning innan det blev dags för själva showen. Cecilia Lidén SJUfaldig svensk mästare i make up var på plats för att presentera och demonstrera den nya kollektionen från Eddie Funkhouser och CHRIST vad duktig hon är!
Nästa år ska jag gå kurs för henne, så det så!
I lördags hade vi kombinerat födelsedagsfirande för maken samt Mors Dags-uppvaktning för svärmor. Den sistnämnda är nyoperarad och följdaktligen inte så rörlig, så därför bestämdes det att vi skulle vara hemma hos dem. Alltid lika trevligt!
...och i dag har man blivit firad av sin familj! Ett presentkort till Clas Ohlson fick den här lilla mamman och det ska användas till att inhandla diverse verktyg.
Dags för Bones, tjillevipp!
And the winner is....
WTF?
Ja, se det snöar
Efter lite lek blev det dags för glass och hela gänget ställde sig prydligt på rad framför frysen. Jag öppnade den varpå äldste sonens kompis spontant utbrister:
"Vi har ingen snö i våran frys!"
Eeehh.....
Kanske läge att frosta av frysen?
Tisdag i mitt liv
Som i dag till exempel
Jag slutar egentligen kl 17 men 16.30 blev jag utkommenderad på uppdrag utåt landet där jag bor. Perfekt! Fixa det jag ska och sedan hemma i ett nafs.
Vad lyckas Fröken Fräken med då? Jo, jag kommer fram och upptäcker att jag bara fått med mig hälften av det jag behövde ha med mig från kontoret.
Suck och suck.
Och suck igen.
Bara att hoppa in i bilen igen, köra in till kontoret, collect the gears och bege sig ut på la missione igen, och istället för att bli något tidig blev jag givetvis sen istället. Det är bara så väldigt mycket jag.
Sönerna sitter just nu och tittar på Superhjältarna för nittiosjätte gången (jodå, jag för räkning) och maken besöker en av stadens stormarknader utrustad med shoppinglista. Kylskåpet var i det närmaste tomt, i dag blev det någon form av pastasås med bacon baserad på gräddsås (need I say more?), så det var i sanning hög tid att fylla på förråden.
Vi är egentligen rätt duktiga på det där med storhandling faktiskt - först skriver vi ihop en matlista för två veckors tid och sedan baseras shoppinglistan på den. Vilken dag de olika rätterna lagas på är mindre viktigt, huvudsaken är egentligen att man (i vårt fall maken) kommer hem och där finns alltid något att slänga ihop.
Men fy tusan vad jag tycker att det är trist att handla och laga mat. I mitt nästa liv, när jag är snuskigt rik, är en kock det första som ska anställas i mitt hushåll.
Fatta vad skönt det skulle vara - någon som veckoplanerar, handlar och lagar god och näringsriktig mat.
Lyx.
Framåt småtimmarna
Den här tjejen har ett underbart sätt att dela med sig av tokigheterna som händer i hennes familj, och inspirerade mig till följande lilla historia. Jag är inte ens hälften så bra på att berätta som henne, men håll till godo:
Under sin yrkesverksamma period arbetade min svärfar som lokförare vilket innebar att han ibland tvingades övernatta på annan ort. Var han befann sig den här aktuella natten vet jag inte, men på hotell var det i alla fall.
Mitt i natten drömmer han väldigt livligt (svärfar både pratar och agerar i sömnen), om vad ska jag låta osagt för det vet jag inte, men av någon anledning vrålar han högt, kastar sig ur sängen och springer rätt in i väggen.
Givetvis gjorde han ju sig illa, men inte värre än att han vaknade till ordentligt.
Väl tillbaka i sängen hör han hur det i rummen runtomkring honom spolas på toalett efter toalett....
Undrar hur många som vaknade med hjärtat i halsgropen?
Robinson
Svor som attan när Ellenor fixade första immuniteten, för jag tycker verkligen inte att hon är värdig en finalplats. Snacka om att bara flyta med.
Heja Jarmo.
Intressanta kombinationer
Potatisbullar i hamburgerbröd toppat med lite potatismos.
Den ni!
"Mmmm, det var JÄTTEGOTT mamma!"
Hörde för övrigt på någon av Rix eller Mix där det pratades om just underliga kombinationer.
En tjej som ringde in berättade att hennes sambo åt, håll i er, lussekatter doppade i bearnaisesås....
MAJJ GADD så extremt äckligt!
Hur kommer man ens på att kombinera ihop de två???
Föreställ er följande scenario:
I juletider, förmodligen en bit förbi självaste aftonen, efter att ha avnjutit en god middag (fläskfilé med pommes och b-sås kanske) så bjuds det på kaffe och lussebullar. Det är lite si och så med avdukningen, så kvar på bordet står b-såsen (t.ex. Lohmanders, vansinnigt god) och där, i ett svagt och möjligen också något alkoholpåverkat ögonblick, sträcker han sig fram och doppar lussekatten i såsen.
Ja, kanske var det precis så det gick till.
En bonde i vår by
Förra säsongen tycker jag var lite antiklimax. Peter var min absoluta favorit - otroligt sympatisk kille som kan få bli min nya bästis närhelst han vill, och dessutom hade han så himla fina kandidater. Ville, hans slutliga val, var visserligen en skön snubbe han också, men jag tycker nog att Peter och Peter var bättre ihop. Peter och Peter - ni hör ju! :-)
Skåningen valde den uppskruvade kvinnan som pratade hela tiden och redan på deras resa till Skottland (AVIS!!!) var det ju uppebart vad hon tyckte om honom.
Unga tjejen verkade krossa hjärtat på alla sina kandidater för JISSES vad de grät de små liven. Raringar.
Bonden som gifte sig med sin unga brud lyckades med konststycket att kläcka ur sig underligheter i stort sett så fort han öppnade munnen. Jag hoppas att de är lyckliga för det var väl liksom tanken med det hela.
Men i går kväll var det alltså dags att presentera de åtta nya kandidaterna:
Mikael från Eneryda - vilken raring! Stor som ett skithus, otroligt sympatisk och rar. Och nej, han var långt i från den fagraste av bönderna, men jag hoppas han får möta kärleken. På minuslistan låg att hans mor städade huset och att han bodde i ett litet sovrum, tillika kontor, nere i källaren i det gigantiska huset.
Karl-Magnus från Vadstena - en av dem jag tror kommer att få mest svar. Såg inte oäven ut alls och till skillnad från ovan nämnda Mikael var hans hus och hushåll ett jättestort plus.
Jan-Olof från Järvsö - en riktig spillevink verkade han vara. Måste dock erkänna att jag hade lite svårt att förstå vad han sa.
Thilde från Månkarbo - jätterar, söt tjej som är en given kandidat till programmet.
Kenneth från Kalmar - det enda som fastnade hos mig vad gällde honom, förutom att han verkade som en trevlig kille, var den gigantiska, totalt smaklösa, baren anno 1985 som stod i vardagsrummet....
Elin från Österbybruk - skön tjej! Jag hoppas hon får många brev.
Per-Jörgen (missade orten) - relativt ung, trevlig och helt klart ytterligare en programkandidat.
Roger från Ljusterö - blyg, rar och såg yngre ut än sina 42 år. På sätt och vis hoppas jag att han inte går vidare till programmet, för det känns som att det kan bli lite jobbigt....
Linda kläckte i alla fall ur sig dagens groda när hon kallade Roger för "pigg och kavat".
Pigg och kavat?? Om en man i dryga 40-årsåldern?
Snacka om avsexualisering....
Ska bli intressant att se vilka fyra som väljs ut till programmet.
Människans bästa vän
"Om en hund vore lärare, skulle du kanske lära dig saker som dessa.
- När någon du älskar kommer hem, spring alltid och möt dem.
- Låt alltid känslan av frisk luft och vinden mot ditt ansikte vara anledning nog för exotisk lycka.
- Bits inte när det räcker att morra.
- Låt andra få veta när de inkräktar på ditt område.
- Spring, hoppa och lek en stund varje dag.
- Ta en tupplur då och då, och sträck alltid på dig innan du stiger upp.
- Njut av uppmärksamhet och var inte rädd för andra människors beröring.
- Om det är varmt ute, pausa ibland och lägg dig ner på rygg i gräset.
- När du är glad,dansa runt och skaka på hela kroppen.
- Oavsett hur ofta du får skäll - tjura inte. Spring tillbaka på en gång och bli sams istället.
- Njut av den enkla glädjen i en promenad.
- Var lojal.
- Låtsas aldrig vara något du inte är.
- Om det du vill ha ligger nergrävt, gräv till du hittar det.
- När någon har en dålig dag-var tyst,sätt dig nära och erbjud tröst genom att bara vara."
Lately as it seems
Härmed sågas "Here comes the night" med Kim.
Vilken skitlåt.
Vad de hittar på!
Efter en stund försvinner äldsta sonen in på toaletten och strax därpå gick jag också in dit för att hämta något.
Jag öppnar dörren och möts av en 7,5-åring med ansiktet och underarmarna fullt av lila prickar.....
Ska man skratta eller ska man gråta?
Son nummer två hör att det händer saker på toaletten, så han dyker upp strax efter och visar stolt upp sina grön-/lilaprickiga underarmar vilka han tack och lov hade begränsat sig till, men tyvärr hade de inte hållit sig till vattenfärger, utan prickarna var ritade med tuschpennor.
In i duschen med båda två och fram med stora svampen men det enda som hände var att prickarna blev något blekare, så i morse var det två ganska så prickiga killar jag lämnade på skola respektive dagis.
Nå, jag tror fröknarna har sett värre saker.
Rackarns busråttor!
Man får väl vara glad över att de inte fick för sig att måla lillasyster också :-)
What shall we do with the drunken sailor....
Mormor har fem barn varav fyra av dem har producerat (intressant ordval, eller hur?) barnbarn, och sammanlagt var vi en nätt liten skara på 10 kusiner + syrrans man som samlades för lite samkväm. Inget märkvärdigt, lite grillat, öl, vin och så där lagom avslappnat.
Någonstans under kvällens gång verkar det dock ha blivit kortslutning i mitt hjärnkontor och av någon märklig anledning så aktiverades fjortisfyllafunktionen. Min väl intrimmade dricka-med-måtta-och-aldrig-bli-dålig-funktion verkar totalt ha ballat ur, för den rymdfyllan jag fick till var onekligen något i hästväg.
Visserligen klarade jag mig från de värsta pinsamheterna (tror jag i alla fall, den biten har nog mina kusiner och syskon betydligt bättre koll på) hemma hos syrran, för när jag insåg varthän det hela barkade promenerade jag helt sonika hem till mor och far.
Eller nja, kanske inte riktigt direkt för av någon anledning fick jag för mig att jag skulle gå och rycka i ytterdörren hos mammas och pappas granne vars hus har stått tomt sedan han dog för ganska många år sedan. Sorgligt är det, han hade varken barn eller fru och allt har gått till hans syskon som varken bryr sig om att göra några försök att sälja huset eller ens tömma det på inventarier. Det står till och med döda blommor kvar i fönstret.
Nå, det där var en passus, åter till min finfina fredagkväll.
Väl hemma hann jag väl inte mer än innanför dörren och byta några ord med gänget vid köksbordet förrän det kändes som en bra idé att försöka göra sig av med en del av den alldeles för stora mängden vin jag lyckats hälla i mig under kvällen.
Och där på toaletten på blev jag kvar i ett antal timmar, rattandes Gustavsbergsbussen (ropandes på Ulrik, talandes i den stora telefonen, kalvandes - take a pick).
Inte så jävla roligt och inte direkt värdigt. Jag låg i fosterställning större delen av lördagen och orkade inte ens ta mig upp för att säga hejdå till kusinerna som åkte hemåt (dåligt av mig!). Dessutom lyckades jag med konststycket att någongång under natten paja tvättstället, så det blev i sanning en tvättäkta fjortisfylla.
Snyggt.
Riktigt, riktigt snyggt.
Ytterligare åsikter undanbedes vänligt men bestämt ;-).
Mor, lilla mor...
Känslan är fortfarande densamma.
"Om ett par veckor så får jag träffa den lilla individen som delar min kropp. Jag vet ju inte om det är en tjej eller kille, men oavsett kön så hoppas jag att jag kan vara precis en sådan fantastisk mamma som min mor varit för mig.
Givetvis har vi inte alltid haft en rosenröd relation. Min tonårstid var hemsk (och självklart var det mammas fel alltihop..). Nu i efterhand kan jag ju konstatera attt allt hon gjorde, det gjorde hon av kärlek, och hon fanns alltid där oavsett hur elak jag än var.
Mamma har alltid stöttat mig oavsett vad jag har beslutat mig för i livet. Jag kan inte minnas en enda moralpredikan, inte ens vid de tillfällena som saker och ting utvecklades precis som hon, i regel lite försiktigt, hade sagt att de skulle göra. Mitt val av pojkvänner har inte alltid fallit mor och far i smaken, men aldrig någonsin har det märkts i deras relation med killen i fråga.
Mamma bor 115 mil i från mig. Vi har inte jättetät kontakt men hörs av alltid då och då via mail eller telefon. Jag och maken åker "hem" ca två gånger per år och modershjärtat är här ca en gång per år (pappsen är svårare att lura hit). Kunde jag så skulle jag vara "hemma" oftare, men ekonomin tillåter inte riktigt det. Under min mammaledighet kommer jag dock att åka upp och stanna några veckor. Det ska blir underbart!
Jag har, och har alltid haft, en mor som trott på mig och att jag klarar av det jag förutsatt mig att göra. Det har helt klart stärkt mig som människa och jag hoppas, hoppas att jag kommer att kunna vara likadan i min relation med mitt/mina barn."
Mor, lilla mor, säg vem är väl som du?
Ingen i hela världen.
Älskar dig finaste mamma!
Klant, klantigare, Kim P
Samma utställning inför vilken jag i kväll skulle tvätta och trimma min tik.
Utställningen som är i morgon.
Eller nej, just det.
Utställningen som var i dag.
Applåder.
I´m on the road again
Alldeles snart är det dags för mig att sätta mig i Silverpilen och köra dryga 20 mil upp till Ockelbo till lillebror och hans rara flickvän. Någon gång runt 22.30 i kväll anländer min yngsta bror och på torsdag morgon åker vi vidare upp till vårt föräldrahem, där det på fredag är dags att säga hejdå till vår lilla mormor.
Mostrar, morbröder och kusiner sluter också upp och eftersom vi är spridda runt om landet blir det nog en kärt återseende av alla, även om anledningen till att vi träffas inte är den roligaste. Förhoppningsvis får vi till en liten kusinträff på kvällen också, vore roligt att få en uppdatering av allas liv.
I´ll be back...
Favoritbilder....
Visst är den underbar?
Jag bara älskar den här bilden.
Den där lilla handen tillhörande den där lilla människan....
It´s a jungle out there....
Jag är relativt nyligen hemkommen från en tripp till stadens K-rauta i vilken jag har botaniserat runt bland badrumsmöblerna. Ett av mina två badrum ska ju som tidigare nämnt renoverats, så nu ska här inhandlas lite smått och gott. Det är ett minimalt badrum, så följdaktligen är det inga stora möbler det handlar om. Handfat, helst ett underskåp och överskåp med spegel och belysning, toalettstol och någon form av duschmojäng.
Man kan i alla fall krasst konstatera att den här hemma-fixar-hysterin som råder i vårt land genererar en hel del pengar, för FY TUSAN vad dyrt allt är!
En toalettstol, denna förmodligen mest osexiga (men ack så nödvändiga) "möbel" kostar runt 1200:-.
Eller ja just det, 1200 kronor exklusive sitsen var det visst....
Och blandarna sedan!
Man tycker att man fyndar hyfsat när badrumsmöbeln (handfat, under- och överskåp inklusive belysning) kostar under 4.000:-, men TADA!
Då tillkommer blandaren! Jojomensanserru!
Och vad kostar då en blandare? Runt 400:- kanske? Icke! Den billigaste jag hittade kostade 895:-.
Mamma Mia...
Sedan hade det ju varit jättebra med ett vägghängt, inte så platskrävande, högskåp i det minimala badrummet, men det var nästan lika dyrt som handfatsmöbeln.
Mina stackars surt förvärvade slantar!
Notera också, gott folk, att jag inte har nämnt något om duschmojängen.
Detta av den enkla anledningen att de "hiskeliga" priserna fick mig att ändra mina planer - det får helt sonika bli en vanlig, enkel duschhörna med draperi.
Åtminstone tills jag har sparat ihop lite mer pengar :-).
Men egentligen är det inte ett dugg synd om mig. Det är jätteroligt och kommer säkert att bli kanonfint när det är färdigt. Vad som helst är faktiskt bättre än hur det ser ut nu.
Dessutom är det mitt alldeles egna hus.
Bara mitt.
Eller jaja, om man nu ska vara petig, Provinsbankens :-).
Före- och efterfoton har efterfrågats och de kommer, jag lovar.
Mi casa
I dag har jag haft tillträde på huset, så nu är det officiellt mitt.
Tänka sig, ett alldeles eget litet hus!
Ja, litet och litet, 6 rum och kök fördelat på 140 kvm är väl kanske inte direkt litet, men ni förstår vad jag menar.
Jag har faktiskt aldrig bott ensam i något som bara har varit mitt, inte ens i hyreslägenhet, så det känns både extremt spännande och lite läskigt.
Men, men, det ska nog gå bra.
Själva inflyttandet får dock vänta lite för ett av husets två badrum (originalskick 1978.....) måste renoveras innan jag installerar mig.
Och när det är gjort är det "bara" resten av hela huset....
Det är tur att man har en händig pappa.
Funderationer
(Äldsta sonen, då knappt sex år, lyssnar på Black Eyed Peas med Fergie vid micken)
"Mamma, hon som sjunger ska jag gifta mig med. Är hon gift?"
"Oj, det vet jag faktiskt inte"
"Du får ringa till henne och fråga"
Joråvisstserru!
Aim for the stars!
Att tänka efter
I måndags e.m. när jag hämtade yngsta sonen på dagis påpekade fröknarna att han hade väldigt svullna halsmandlar. På avdelningen går halsfluss så en viss oro fanns ju för att han hade fått det. Han fick stanna hemma med sin far på tisdagen och vid ett besök hos farbror doktorn ("OJ, vilka stora halsmandlar!!") konstaterades mycket riktigt streptokocker varvid Kåvepenin ordinerades.
Suck.
Maken har rätt mycket på jobbet och jag likaså, så snälla farmor och farfar lovade att ställa upp och VAB:a på onsdag.
I går efter lunch ringer det från dagis, dottern har misstänkt impetigo (svinkoppor), kan vi var snälla och hämta henne?
Dubbelsuck.
På kvällen läser jag Honungspojkens blogg och Att leva med Skalman och inser hur otroligt lite jag har att sucka över. Mina barn är friska. De kommer, om inget oförutsett händer, att växa upp till sjävlständiga, självgående individer. Jag behöver inte leva med ständig oro, ångest och sorg. Eventuella sjukdomar, som impetigo och halsfluss, försvinner efter en medicinkur.
När man är mitt upp i vardagen är det så lätt att glömma hur mycket man egentligen har att vara tacksam för.
Det där med det nya kapitlet
Jag minns så väl hur maken och jag tittade på varandra och i tyst samförstånd fnös åt de stackars satarna - för något sådant skulle aldrig hända oss....
Sonen föddes och någonstans där började nedbrytningsprocessen.
I november förra året blev det sagt. Det där som andra, aldrig vi, skulle säga. De där orden som man inte vill höra:
Jag älskar inte dig, jag vill skiljas.
....och i och med det inleddes nästa process.
Sedan ett antal månader går vi i familjerådgivning hos en helt fantastisk terapeut (alla borde ha en).
Till en början var jag extrem motståndare till tanken på rådgivning - för det fanns ju inget kvar att rädda - men vi har trots allt tre barn för vilkas skull vi behövde lära oss att, åtminstone hjälpligt, kommunicera.
Och det gör vi numera.
Riktigt bra till och med. Faktiskt betydligt bättre än på väldigt, väldigt länge.
Det här är ingen skilsmässa.
Än.
Att jag har köpt ett eget hus och flyttar i från honom betyder inte att vi har slutat arbeta på det vi har.
För det gör vi.
Varenda dag.
För mig är det så här det måste bli om vi ska hitta tillbaka till varandra. Jag måste, hur fånigt det än låter, "återupptäcka" honom från ett annat perspektiv än som mannen jag delar hus och vardag med.
Han är min bästa vän.
Jag vill ha allt det andra också.
Ett nytt kapitel i livet
Kontrakten är påskrivna, tillträdet är bokat till fredag, hantverkaren håller på att räkna på mitt badrum och snart är det alltså dags.
Dags för mig att flytta till mitt alldeles egna hus.
När människor förvånar en i positiv bemärkelse
Jag har jobbat på samma företag i snart 10 år och från att ha varit sex personer (chefen och fem anställda) är vi numera 14 stycken på mitt kontor + två kontor till på andra orter med ytterligare 12 anställda.
Att vi har vuxit har antagligen till största delen varit positivt, men det har också inneburit att den där rätt gemytliga och familjära stämningen vi en gång hade har försvunnit.
Min chef har fullt upp med att vara chef och det är sällan det hinns med något småpysigt "chit-chat". Jag tycker dessutom att vår relation har förändrats och tyvärr inte till det bättre. Han har otroligt många positiva sidor, jag säger inget annat, men jag kan sakna hur det var förut.
Vår organisation kan man väl kalla hierarkisk där jag ligger någonstans näst längst ner och tillhör den mer "tärande" delen av företaget. Den "närande" delen av företaget uppmärksammas ofta och de belönas i olika former för olika typer av goda insatser och vi andra faller lite mellan stolarna.
På sätt och vis förstår jag att det är så, deras insats är ju så mycket enklare att mäta än vår.
Här om dagen blev jag dock både förvånad och väldigt glad över att föräras en liten present som tack för hur jag tagit på mig ansvar under hans semester.
Det var ingen stor grej, men OJ vad mycket det betydde för mig. Det var heller inte presenten i sig, utan att han faktiskt hade uppmärksammat det jag gjort.
Tänk om han visste hur lätt det är att få sina medarbetare än mer motiverade och engagerade....
Det behövs faktiskt precis så lite.
Man tackar...
Den här fick jag av Anna Backhouse - en blogg tillhörande en tjej vars lågmälda och opretentiösa sätt att uttrycka sig tilltalar mig oerhört. Tack för att jag får ta del av din vardag!
"Vidareskickningen" håller jag på ett tag! :-)
