Kärlek
I dag är jag hemma med min yngsta son som har kräksjuka. Han kräktes sista gången tidigt i morse, men eftersom det är 48-timmarsregeln som gäller på dagis, så kommer vi att få lite kvalitetstid i dagarna två. Med tre barn i huset blir det kanske inte så mycket tid för dem på tu man hand, och mellanbarn som han är så brottas jag nog extra mycket med mitt samvete gentemot honom.
Han är en förunderlig varelse min son och jag fascineras dagligen över att han faktiskt är en del av mig.
När jag väntade honom oroade jag mig lite för hur jag skulle klara av att "dela" kärleken mellan honom och hans äldre bror - för inte kan man väl älska syskonet lika mycket som man älskar den förstfödde????
Nu vet jag ju, och för er som ännu inte vet kan jag meddela att det går alldeles utmärkt :-).
Det var en väldigt nöjd liten varelse som kom in i våra liv. Jag kan knappt minnas att han grät så där förtvivlat som bara spädbarn kan göra, och vid de få tillfällen han var ledsen så behövde man bara ta upp honom i famnen och mysa lite så var han nöjd igen. Napp hade han aldrig och han hade en osviklig förmåga att helt plötslig somna på de mest underliga ställen. Liggandes på golvet under babygymet t.ex! En förmåga som han för övrigt fortfarande behärskar även om det numera handlar om mer "normala" ställen.
Att han är mellanbarn tror jag till stor del har format honom till den han är - trygg, självständig och stark - och jag hoppas att vi kan bidra till att han behåller samtliga egenskaper. Han är dessutom charmig som få, har ett leende som smälter isar och jag kan ärligen erkänna att jag har svårt att vara arg på honom någon längre stund.
Något som ofta förvånar mig är hur olika våra barn är trots att de kommer från samma föräldrar. Utseendemässigt är det inget tvivel om att de är syskon, tittar man på bilder tagna vid samma ålder är det ofta svårt att säga vem det är. Vår dotter, som är yngst, är verkligen en perfekt sammanslagning av sina två bröder.
Till sättet är de dock olika som dag och natt och de berikar mitt liv med sin individualism.
Min mor, som är en klok kvinna, sa ofta när jag var yngre att hon trodde att jag skulle välja bort barn "eller möjligtvis få ett".
Vilken tur att du hade fel mamma :-)
Han är en förunderlig varelse min son och jag fascineras dagligen över att han faktiskt är en del av mig.
När jag väntade honom oroade jag mig lite för hur jag skulle klara av att "dela" kärleken mellan honom och hans äldre bror - för inte kan man väl älska syskonet lika mycket som man älskar den förstfödde????
Nu vet jag ju, och för er som ännu inte vet kan jag meddela att det går alldeles utmärkt :-).
Det var en väldigt nöjd liten varelse som kom in i våra liv. Jag kan knappt minnas att han grät så där förtvivlat som bara spädbarn kan göra, och vid de få tillfällen han var ledsen så behövde man bara ta upp honom i famnen och mysa lite så var han nöjd igen. Napp hade han aldrig och han hade en osviklig förmåga att helt plötslig somna på de mest underliga ställen. Liggandes på golvet under babygymet t.ex! En förmåga som han för övrigt fortfarande behärskar även om det numera handlar om mer "normala" ställen.
Att han är mellanbarn tror jag till stor del har format honom till den han är - trygg, självständig och stark - och jag hoppas att vi kan bidra till att han behåller samtliga egenskaper. Han är dessutom charmig som få, har ett leende som smälter isar och jag kan ärligen erkänna att jag har svårt att vara arg på honom någon längre stund.
Något som ofta förvånar mig är hur olika våra barn är trots att de kommer från samma föräldrar. Utseendemässigt är det inget tvivel om att de är syskon, tittar man på bilder tagna vid samma ålder är det ofta svårt att säga vem det är. Vår dotter, som är yngst, är verkligen en perfekt sammanslagning av sina två bröder.
Till sättet är de dock olika som dag och natt och de berikar mitt liv med sin individualism.
Min mor, som är en klok kvinna, sa ofta när jag var yngre att hon trodde att jag skulle välja bort barn "eller möjligtvis få ett".
Vilken tur att du hade fel mamma :-)
Kommentarer
Postat av: Mamma
Javisst hade jag fel! Du är jättebra som mamma, bryr dig om dina barn, lyssnar på dem och framför allt; du är konsekvent!
På nåt vis tror jag att det här med antalet barn går i "arv". Är man uppvuxen i en familj med många barn så skaffar,åtminstone döttrarna sig flera barn.Motsatsen gäller också har jag märkt i min bekantskapskrets. Kram
Trackback
