Kim Possible

Ibland blir jag bara så infernaliskt trött på mig själv.
Som i dag till exempel
Jag slutar egentligen kl 17 men 16.30 blev jag utkommenderad på uppdrag utåt landet där jag bor. Perfekt! Fixa det jag ska och sedan hemma i ett nafs.
Vad lyckas Fröken Fräken med då? Jo, jag kommer fram och upptäcker att jag bara fått med mig hälften av det jag behövde ha med mig från kontoret.
Suck och suck.
Och suck igen.
Bara att hoppa in i bilen igen, köra in till kontoret, collect the gears och bege sig ut på la missione igen, och istället för att bli något tidig blev jag givetvis sen istället. Det är bara så väldigt mycket jag.

Sönerna sitter just nu och tittar på Superhjältarna för nittiosjätte gången (jodå, jag för räkning) och maken besöker en av stadens stormarknader utrustad med shoppinglista. Kylskåpet var i det närmaste tomt, i dag blev det någon form av pastasås med bacon baserad på gräddsås (need I say more?), så det  var i sanning hög tid att fylla på förråden.
Vi är egentligen rätt duktiga på det där med storhandling faktiskt - först skriver vi ihop en matlista för två veckors tid och sedan baseras shoppinglistan på den. Vilken dag de olika rätterna lagas på är mindre viktigt, huvudsaken är egentligen att man (i vårt fall maken) kommer hem och där finns alltid något att slänga ihop.
Men fy tusan vad jag tycker att det är trist att handla och laga mat. I mitt nästa liv, när jag är snuskigt rik, är en kock det första som ska anställas i mitt hushåll.
Fatta vad skönt det skulle vara - någon som veckoplanerar, handlar och lagar god och näringsriktig mat.
Lyx.