Kim Possible

Min lilla mormor dog i dag.
Hon somnade stillsamt in på hemmet där hon bott de senaste åren och i sin närhet hade hon bl.a. sin dotter, min mamma.
I maj skulle hon ha fyllt 95 år.

I mina tidiga tonår tyckte jag mest att mormor var en gnällig gammal tant, men med ålder kommer vishet och så även för mig, så från 20-årsåldern och framåt hade vi en bra relation. Kanske beror det på att vi hade en del likheter, för någonstans ifrån har jag ärvt min envishet och hon ligger onekligen nära till hands. Jag är därtill det "vassaste" av hennes barnbarn och på något underligt sätt tror jag att hon uppskattade vårt "gnabbande". 

Mormor har fått kämpa i sitt liv. Att vara ensamstående mor med fem barn under 50-60-talet var nog precis så svårt som det låter. Hon gjorde säkert  så gott hon kunde och givetvis påverkade det hur hon blev som människa. Tyvärr har jag aldrig tagit mig tid att prata med henne om det, och kanske var det helt enkelt ett kapitel i hennes liv som hon ville lägga bakom sig. Att bli lämnad för en annan kvinna måste ha gjort minst lika ont på den tiden som det gör nu, men var säkert betydligt svårare både ekonomiskt och socialt.

Jag har alltid älskat mormors hus och det är också därifrån jag har de tydligaste minnesbilderna av henne;
uppflugen på en stol i färd med att lyfta ner något från skåpen ovan diskbänken, rotandes i det stora skafferiet, rasslandes med sjutillhållarnycklarna i dörrarna hon alltid låste, rotandes i den stora frysen som stod i hallen, sittandes vid köksbordet, eller som en av de sista gångerna jag besökte henne där innan hon flyttade - vinkandes från trappan med ett stort leende och vindrufs i håret.

Sov gott lilla mormor. Jag älskar dig.