Kim Possible

Utgången av den utmaningen är i mitt tycke alltid given. Jag har hittills aldrig sett en filmatisering av en bok där jag tyckt att filmen var bättre. Undantaget är Sagan om Ringen där filmerna visserligen inte besegrade böckerna men som ändå är så fantastiskt välgjorda att de är sevärda av den anledningen.

Hur som helst!
Jag gav mig i kast med Milleniumtrilogin i mars -07 och fullkomligt slukade, och älskade, böckerna. Det är så frustrerande att författaren dog innan han hann färdigställa de tio tänkta böckerna om Sally och Kalle B, för jag hade gärna fortsatt läsa om deras fortsatta äventyr. Tror nog det är fler än jag som tycker så :-)

Alla skapar vi ju våra egna bilder av karaktärer i böcker man läser och jag kan väl erkänna att jag inte direkt jublade när de presenterade rollistan till Trilogin, men jag ville ändå gå och se filmen. Sagt och gjort, för några veckor sedan var det dags och inför biobesöket hade jag fräschat upp minnet genom att plöja igenom ettan igen.
.....vilket jag ju givetvis absolut inte borde ha gjort.

Jag kan fortfarande inte säga vad jag egentligen tyckte om filmen, för det enda jag gjorde under de där timmarna i biosalongen var att analysera sönder precis allt. Detaljer som var "fel", händelser som utelämnades, personer som nästan var utskrivna m.m., m.m.
Och ovanpå allt detta, två huvudrollsinnehavare som jag kämpade järnet med att få att överensstämma med "mina" Sally och Kalle.

Nej, jag borde helt enkelt ha gett fan i att läsa boken igen.

I dag är jag hemma med min yngsta son som har kräksjuka. Han kräktes sista gången tidigt i morse, men eftersom det är 48-timmarsregeln som gäller på dagis, så kommer vi att få lite kvalitetstid i dagarna två. Med tre barn i huset blir det kanske inte så mycket tid för dem på tu man hand, och mellanbarn som han är så brottas jag nog extra mycket med mitt samvete gentemot honom.

Han är en förunderlig varelse min son och jag fascineras dagligen över att han faktiskt är en del av mig.
När jag väntade honom oroade jag mig lite för hur jag skulle klara av att "dela" kärleken mellan honom och hans äldre bror - för inte kan man väl älska syskonet lika mycket som man älskar den förstfödde????
Nu vet jag ju, och för er som ännu inte vet kan jag meddela att det går alldeles utmärkt :-).

Det var en väldigt nöjd liten varelse som kom in i våra liv. Jag kan knappt minnas att han grät så där förtvivlat som bara spädbarn kan göra, och vid de få tillfällen han var ledsen så behövde man bara ta upp honom i famnen och mysa lite så var han nöjd igen. Napp hade han aldrig och han hade en osviklig förmåga att helt plötslig somna på de mest underliga ställen. Liggandes på golvet under babygymet t.ex! En förmåga som han för övrigt fortfarande behärskar även om det numera handlar om mer "normala" ställen.
Att han är mellanbarn tror jag till stor del har format honom till den han är - trygg, självständig och stark - och jag hoppas att vi kan bidra till att han behåller samtliga egenskaper. Han är dessutom charmig som få, har ett leende som smälter isar och jag kan ärligen erkänna att jag har svårt att vara arg på honom någon längre stund.

Något som ofta förvånar mig är hur olika våra barn är trots att de kommer från samma föräldrar. Utseendemässigt är det inget tvivel om att de är syskon, tittar man på bilder tagna vid samma ålder är det ofta svårt att säga vem det är. Vår dotter, som är yngst, är verkligen en perfekt sammanslagning av sina två bröder. 
Till sättet är de dock olika som dag och natt och de berikar mitt liv med sin individualism.

Min mor, som är en klok kvinna, sa ofta när jag var yngre att hon trodde att jag skulle välja bort barn "eller möjligtvis få ett".
Vilken tur att du hade fel mamma :-)

 

Min man och jag har varit tillsammans sedan -95 och en av sakerna vi alltid varit bra på är att ge varandra utrymme för egna aktiviteter. Vi har aldrig "suttit ihop i höften", utan jag har haft mitt och han sitt och ingen har suttit hemma och surat för att den andra parten gör något annat. Tvärtom har vi alltid uppmuntrat varandra om det t.ex. har varit tal om herrmiddagar, tjejfester eller dylikt.

Vi har dock genom åren upptäckt att vi nog är rätt unika, åtminstone i vårt kompisgäng, i vår inställning till varandras utekvällar på egen hand. Det morras friskt från både tjejer och killar och det här har alltid förvånat oss båda. Varför bråka eftersom det ju går åt båda håll?

I går var jag på 40-årsfest (det blev för övrigt en svart skjortklänning och sminkningen var kanonsnygg :-)) på vilken det var meningen att vi skulle ha gått båda två. Dottern blev dock sjuk i fredags och eftersom det var min kollega som fyllde blev det maken som stannade hemma och jag åkte ensam. Festen var gemensam för kollegan och en kompis till honom som också fyllde 40, så följdaktligen var det mycket folk, de flesta i vår ålder och i stort sett bara par. Jag kände inte så många vilket innebar att det blev mycket stillasittande och iakttagande för min del. Mitt i allt detta insåg jag att det kanske inte är så konstigt att det morras i stugorna, för om man inte ens klarar av att hålla fingrarna i styr när man är på fest tillsammans med sin respektive, hur uppför man sig då när man är ute med sina kompisar......?

I kväll är det dags för ännu ett avsnitt av favvoserien Medium. Jag följer den av många orsaker men en av huvudanledningarna är faktiskt Allisons man Joe...... Mmmmmmmm. Han kanske inte är den vackraste eller sexigaste mannen, men oj, vilken make! En hårt prövad sådan skulle jag vilja säga. :-). Jag gillar samspelet mellan dem och hur han tacklar alla märkliga situationer som uppkommer när man lever i ett hushåll befolkad av kvinnofolk med mer eller mindre märkliga förmågor.

Kan man beställa en egen Joe?

Jag tillhör den skara av människor (tror nog att vi är i majoritet) som inte hoppar upp ur sängen med ett glatt leende och fylld av energi när klockan ringer okristligt tidigt. Tvärtom är min första tanke i regel "Oh nej, inte redan" och sedan tar det oftast någonstans mellan 2-2,5 timmar innan jag har vaknat till helt och hållet. Ovanpå allt detta lider jag dessutom av ett sjuhelvetes morgonhumör (fråga min stackars make....), så det vill till att allt flyter på som det ska.

Sedan i måndags är vår yngsta inskolad och klar för dagis vilket innebär att jag har två barn som ska lämnas på dagis (olika avdelningar) och en som ska till 6-års. Man vet att man lever....

....och tänk då hur det är för någon av familjerna i TV 4:s Familjen Annorlunda? Jag är full av beundran!

Så var man i gång då och meningen är ju då att alla vitsiga, kloka, tänkvärda och galna inlägg som jag hitintills bara "skrivit" i mitt huvud skall nedtecknas här. Just nu är det dock mest bara tvärtomt i huvudet märkligt hur hjärnan fungerar....

Nå, jag kan väl helt sonika börja med en kort intervju med mig själv:

Kön: Kvinna
Ålder: 38
Status: Gift sedan -97
Barn: Tre förunderliga, fantastiska, underbara, roliga, charmiga, envisa varelser som jag har burit under mitt hjärta :-).
Boende: På landet utanför "stan" i 1,5 -plansvilla tillsammans med maken, barnen och mina tre hundar.
Arbete: Ja. Kan tyvärr inte säga att jag "lever min dröm", men jag gillar att åka till jobbet och kollegorna är toppen. Jag har än så länge inte kommit på vad jag vill bli när jag blir stor, så här lär jag nog bli kvar. Beundrar verkligen människor som brinner för något och väljer att förändra sitt liv. Sådan vill jag också vara!
Varför blogg: Älskar att "greja med ord" (som en klok kvinna jag känner uttryckte så väl) och har genom åren läst en hel del. Gillar därtill att uttrycka mig skriftligen och, här kommer lite skryt, gillar dessutom att läsa det jag själv har skrivit :-). Det som slutligen fick mig att börja var när jag hittade till en blogg tillhörande den kloka kvinnan jag nämnde tidigare och nu är jag alltså här.

Det var det! Nu hoppas jag att det mentala låset har öppnat och inspirationen börjar flöda