Mor, lilla mor...
Känslan är fortfarande densamma.
"Om ett par veckor så får jag träffa den lilla individen som delar min kropp. Jag vet ju inte om det är en tjej eller kille, men oavsett kön så hoppas jag att jag kan vara precis en sådan fantastisk mamma som min mor varit för mig.
Givetvis har vi inte alltid haft en rosenröd relation. Min tonårstid var hemsk (och självklart var det mammas fel alltihop..). Nu i efterhand kan jag ju konstatera attt allt hon gjorde, det gjorde hon av kärlek, och hon fanns alltid där oavsett hur elak jag än var.
Mamma har alltid stöttat mig oavsett vad jag har beslutat mig för i livet. Jag kan inte minnas en enda moralpredikan, inte ens vid de tillfällena som saker och ting utvecklades precis som hon, i regel lite försiktigt, hade sagt att de skulle göra. Mitt val av pojkvänner har inte alltid fallit mor och far i smaken, men aldrig någonsin har det märkts i deras relation med killen i fråga.
Mamma bor 115 mil i från mig. Vi har inte jättetät kontakt men hörs av alltid då och då via mail eller telefon. Jag och maken åker "hem" ca två gånger per år och modershjärtat är här ca en gång per år (pappsen är svårare att lura hit). Kunde jag så skulle jag vara "hemma" oftare, men ekonomin tillåter inte riktigt det. Under min mammaledighet kommer jag dock att åka upp och stanna några veckor. Det ska blir underbart!
Jag har, och har alltid haft, en mor som trott på mig och att jag klarar av det jag förutsatt mig att göra. Det har helt klart stärkt mig som människa och jag hoppas, hoppas att jag kommer att kunna vara likadan i min relation med mitt/mina barn."
Mor, lilla mor, säg vem är väl som du?
Ingen i hela världen.
Älskar dig finaste mamma!
Klant, klantigare, Kim P
Samma utställning inför vilken jag i kväll skulle tvätta och trimma min tik.
Utställningen som är i morgon.
Eller nej, just det.
Utställningen som var i dag.
Applåder.
I´m on the road again
Alldeles snart är det dags för mig att sätta mig i Silverpilen och köra dryga 20 mil upp till Ockelbo till lillebror och hans rara flickvän. Någon gång runt 22.30 i kväll anländer min yngsta bror och på torsdag morgon åker vi vidare upp till vårt föräldrahem, där det på fredag är dags att säga hejdå till vår lilla mormor.
Mostrar, morbröder och kusiner sluter också upp och eftersom vi är spridda runt om landet blir det nog en kärt återseende av alla, även om anledningen till att vi träffas inte är den roligaste. Förhoppningsvis får vi till en liten kusinträff på kvällen också, vore roligt att få en uppdatering av allas liv.
I´ll be back...
Favoritbilder....
Visst är den underbar?
Jag bara älskar den här bilden.
Den där lilla handen tillhörande den där lilla människan....
It´s a jungle out there....
Jag är relativt nyligen hemkommen från en tripp till stadens K-rauta i vilken jag har botaniserat runt bland badrumsmöblerna. Ett av mina två badrum ska ju som tidigare nämnt renoverats, så nu ska här inhandlas lite smått och gott. Det är ett minimalt badrum, så följdaktligen är det inga stora möbler det handlar om. Handfat, helst ett underskåp och överskåp med spegel och belysning, toalettstol och någon form av duschmojäng.
Man kan i alla fall krasst konstatera att den här hemma-fixar-hysterin som råder i vårt land genererar en hel del pengar, för FY TUSAN vad dyrt allt är!
En toalettstol, denna förmodligen mest osexiga (men ack så nödvändiga) "möbel" kostar runt 1200:-.
Eller ja just det, 1200 kronor exklusive sitsen var det visst....
Och blandarna sedan!
Man tycker att man fyndar hyfsat när badrumsmöbeln (handfat, under- och överskåp inklusive belysning) kostar under 4.000:-, men TADA!
Då tillkommer blandaren! Jojomensanserru!
Och vad kostar då en blandare? Runt 400:- kanske? Icke! Den billigaste jag hittade kostade 895:-.
Mamma Mia...
Sedan hade det ju varit jättebra med ett vägghängt, inte så platskrävande, högskåp i det minimala badrummet, men det var nästan lika dyrt som handfatsmöbeln.
Mina stackars surt förvärvade slantar!
Notera också, gott folk, att jag inte har nämnt något om duschmojängen.
Detta av den enkla anledningen att de "hiskeliga" priserna fick mig att ändra mina planer - det får helt sonika bli en vanlig, enkel duschhörna med draperi.
Åtminstone tills jag har sparat ihop lite mer pengar :-).
Men egentligen är det inte ett dugg synd om mig. Det är jätteroligt och kommer säkert att bli kanonfint när det är färdigt. Vad som helst är faktiskt bättre än hur det ser ut nu.
Dessutom är det mitt alldeles egna hus.
Bara mitt.
Eller jaja, om man nu ska vara petig, Provinsbankens :-).
Före- och efterfoton har efterfrågats och de kommer, jag lovar.
Mi casa
I dag har jag haft tillträde på huset, så nu är det officiellt mitt.
Tänka sig, ett alldeles eget litet hus!
Ja, litet och litet, 6 rum och kök fördelat på 140 kvm är väl kanske inte direkt litet, men ni förstår vad jag menar.
Jag har faktiskt aldrig bott ensam i något som bara har varit mitt, inte ens i hyreslägenhet, så det känns både extremt spännande och lite läskigt.
Men, men, det ska nog gå bra.
Själva inflyttandet får dock vänta lite för ett av husets två badrum (originalskick 1978.....) måste renoveras innan jag installerar mig.
Och när det är gjort är det "bara" resten av hela huset....
Det är tur att man har en händig pappa.
Funderationer
(Äldsta sonen, då knappt sex år, lyssnar på Black Eyed Peas med Fergie vid micken)
"Mamma, hon som sjunger ska jag gifta mig med. Är hon gift?"
"Oj, det vet jag faktiskt inte"
"Du får ringa till henne och fråga"
Joråvisstserru!
Aim for the stars!
Att tänka efter
I måndags e.m. när jag hämtade yngsta sonen på dagis påpekade fröknarna att han hade väldigt svullna halsmandlar. På avdelningen går halsfluss så en viss oro fanns ju för att han hade fått det. Han fick stanna hemma med sin far på tisdagen och vid ett besök hos farbror doktorn ("OJ, vilka stora halsmandlar!!") konstaterades mycket riktigt streptokocker varvid Kåvepenin ordinerades.
Suck.
Maken har rätt mycket på jobbet och jag likaså, så snälla farmor och farfar lovade att ställa upp och VAB:a på onsdag.
I går efter lunch ringer det från dagis, dottern har misstänkt impetigo (svinkoppor), kan vi var snälla och hämta henne?
Dubbelsuck.
På kvällen läser jag Honungspojkens blogg och Att leva med Skalman och inser hur otroligt lite jag har att sucka över. Mina barn är friska. De kommer, om inget oförutsett händer, att växa upp till sjävlständiga, självgående individer. Jag behöver inte leva med ständig oro, ångest och sorg. Eventuella sjukdomar, som impetigo och halsfluss, försvinner efter en medicinkur.
När man är mitt upp i vardagen är det så lätt att glömma hur mycket man egentligen har att vara tacksam för.
Det där med det nya kapitlet
Jag minns så väl hur maken och jag tittade på varandra och i tyst samförstånd fnös åt de stackars satarna - för något sådant skulle aldrig hända oss....
Sonen föddes och någonstans där började nedbrytningsprocessen.
I november förra året blev det sagt. Det där som andra, aldrig vi, skulle säga. De där orden som man inte vill höra:
Jag älskar inte dig, jag vill skiljas.
....och i och med det inleddes nästa process.
Sedan ett antal månader går vi i familjerådgivning hos en helt fantastisk terapeut (alla borde ha en).
Till en början var jag extrem motståndare till tanken på rådgivning - för det fanns ju inget kvar att rädda - men vi har trots allt tre barn för vilkas skull vi behövde lära oss att, åtminstone hjälpligt, kommunicera.
Och det gör vi numera.
Riktigt bra till och med. Faktiskt betydligt bättre än på väldigt, väldigt länge.
Det här är ingen skilsmässa.
Än.
Att jag har köpt ett eget hus och flyttar i från honom betyder inte att vi har slutat arbeta på det vi har.
För det gör vi.
Varenda dag.
För mig är det så här det måste bli om vi ska hitta tillbaka till varandra. Jag måste, hur fånigt det än låter, "återupptäcka" honom från ett annat perspektiv än som mannen jag delar hus och vardag med.
Han är min bästa vän.
Jag vill ha allt det andra också.
Ett nytt kapitel i livet
Kontrakten är påskrivna, tillträdet är bokat till fredag, hantverkaren håller på att räkna på mitt badrum och snart är det alltså dags.
Dags för mig att flytta till mitt alldeles egna hus.
När människor förvånar en i positiv bemärkelse
Jag har jobbat på samma företag i snart 10 år och från att ha varit sex personer (chefen och fem anställda) är vi numera 14 stycken på mitt kontor + två kontor till på andra orter med ytterligare 12 anställda.
Att vi har vuxit har antagligen till största delen varit positivt, men det har också inneburit att den där rätt gemytliga och familjära stämningen vi en gång hade har försvunnit.
Min chef har fullt upp med att vara chef och det är sällan det hinns med något småpysigt "chit-chat". Jag tycker dessutom att vår relation har förändrats och tyvärr inte till det bättre. Han har otroligt många positiva sidor, jag säger inget annat, men jag kan sakna hur det var förut.
Vår organisation kan man väl kalla hierarkisk där jag ligger någonstans näst längst ner och tillhör den mer "tärande" delen av företaget. Den "närande" delen av företaget uppmärksammas ofta och de belönas i olika former för olika typer av goda insatser och vi andra faller lite mellan stolarna.
På sätt och vis förstår jag att det är så, deras insats är ju så mycket enklare att mäta än vår.
Här om dagen blev jag dock både förvånad och väldigt glad över att föräras en liten present som tack för hur jag tagit på mig ansvar under hans semester.
Det var ingen stor grej, men OJ vad mycket det betydde för mig. Det var heller inte presenten i sig, utan att han faktiskt hade uppmärksammat det jag gjort.
Tänk om han visste hur lätt det är att få sina medarbetare än mer motiverade och engagerade....
Det behövs faktiskt precis så lite.
Man tackar...
Den här fick jag av Anna Backhouse - en blogg tillhörande en tjej vars lågmälda och opretentiösa sätt att uttrycka sig tilltalar mig oerhört. Tack för att jag får ta del av din vardag!
"Vidareskickningen" håller jag på ett tag! :-)
Det är ju som förgjort
Våra barn blir inte sjuka särskilt ofta (de har väl ärvt sin mors alldeles ypperliga gener) men nog sjuttsingen kan man ge sig fan på att när de väl blir det, så är det när vi har något inplanerat.
I morgon är tanken att hela familjen ska sätta oss i bilen, åka upp till min bror och hans flickvän i Ockelbo (nej, ingen av dem känner Daniel) och ligga över där tills på lördag.
Vad tror ni händer?
Lagen om alltings jävlighet är det som händer.
Yngsta sonen hinner inte mer än hem från dagis förrän han med ynklig röst talar om att han inte mår så bra, går sedan och lägger sig på soffan i vardagsrummet och tvärsomnar. Lilla pluttgubben....
Feber.
Jojomensan.
Tummar och tår hålles för att det går över snabbt.
Mums!
Ja, så är det nog.
Spotify...
Är det inte underbart hur man bara genom ett litet klick med musen så totalt - SWOOOOOOOOOOOOSCH - kan förflyttas 25 år bak i tiden?
Musik väcker verkligen minnen, till och med sinnesstämningen gör sig påmind.
Coolt.
Barnkläder
Försökte mig på en shoppingrunda i går med målsättning att hitta några tishar och ett par shorts till vår lilla 1,5-åring. Hon har visserligen två bröder vars kläder jag gärna återanvänder, men de börjar ju bli lite slitna, så en viss komplettering kändes ganska nödvändig.
Vad hittar man då på flickavdelningen i storlek 80?
Jo, rosa, lila, vitt eller möjligtvis turkost - och givetvis detta komplett med volanger, rosetter, puffärm eller annat rysch-pysch. Shorts var det väldigt dåligt med men däremot fanns en uppsjö av små korta kjolar.
Små, korta kjolar, hur praktiskt är det?
Och var finns alla randiga eller enfärgade tishar i lite mer praktiska och lekvänliga färger månne?
Inte på flickavdelningen i alla fall.
Men det är klart, jag har ju bara erfarenhet av pojkar och det kanske är så att små flickor inte alls leker och skitar ner sig på samma sätt.
Eller????
Vad trött jag blir...
Hur slutade min lilla shoppingrunda då? Jo, efter mycket letande hittade jag i alla fall två par shorts (ett par bruna och ett par gröna) på flickavdelningen. En lindblomsgrön topp med puffärm fick det också bli bara för att jag älskar den färgen.
På pojkavdelning hittade jag däremot två jättefina tishar som gick i grönt och tre multifärgade sådana där allt-i-ett-plagg som ser ut som en kortärmad body med "shortsben".
Men jag kan väl ändå inte vara den enda mamman som föredrar andra färger än rosa till min dotter? Var hittar man praktiska flickkläder som inte kostar skjortan och är mer neutrala i både färg och utförande? Jag är ju inte på något sätt rabiat vad gäller rosa, en randig tröja med rosa i kan ju vara jättefint (till både tjejer och killar!), men allt är ju så infernaliskt extremt "tjej-tjejigt".
The search continues.
....och historien upprepar sig
Fortsättning på mitt inlägg När människor...
I går var man och barn utkastade hemifrån och ett gäng tjejer hitbjudna för lite mat och umgänge. Vi var elva stycken allt som allt, och även om alla inte kände varandra sedan tidigare blev det en otroligt lyckad kväll med massor av skratt och diskussioner om det mesta mellan himmel och jord. Ljudnivån var hög! :-)
Efter ett antal timmar här hemma var det dags för en något decimerad skara att bege sig ut i stadens nöjesliv.
Vi var ute i rätt god tid med tanke på att det var lönehelg och väl inne på krogen konstaterade vi att det var gott om plats för oss att sätta oss ner och fortsätta gaffla.
Dock visade det sig ganska snabbt att Någon i gänget hade helt andra planer, för vi hann inte mer än komma in i lokalen och ställa oss i baren förrän det limmades friskt, och under resten av kvällen såg vi inte mer än glimtar utav denne Någon.
Ingen är felfri, inte heller jag, men jag förstår verkligen inte henne.
Jag har ingen aning om hur långt hon sträcker sig, men det jag har sett är tillräckligt och det är inte snyggt.
Inte någonstans.
Via andra har jag hört hur hon haft ångest över sitt beteende på bl.a. 40-årsfesten, så varför i hela friden bara köra vidare? Om man nu vet om att man blir på ett visst sätt när man dricker, är det då inte bättre att låta bli? Varför välja att dricka och riskera att såra den man lever med - eller ännu värre, hela ens äktenskap? Om man nu är missnöjd med sitt äktenskap, vilket hon aldrig har gett mig anledning att tro, så kanske man bör lösa det på andra sätt i stället för att söka uppmärksamhet hos främmande män.
I rest my case.
Eller vad fan vet jag.....
Feelgood
Recept på en lyckad lördagkväll:
11 glada tjejer.
Lagom pretentiös mat som inte tvingar värdinnan att slava i köket hela kvällen.
Lagom pretentiös efterrrätt.
Massor av vin.
Tjat, tjat, tjat
Jisses, vad jag är trött på mig själv just nu, speciellt på mornarna.
Slår man upp ordet Tjatmonster i SAOL så hittar man en bild på mig där. På hedersord!
Så här låter det hos oss måndag till fredag mellan klockan 06 och 07:
"Godmorgon älsklingar, det är dags att ta av pyjamasen och sätta på sig kläderna"
"Ta av er pyjamasen och sätt på er kläderna"
"Hur går det med kläderna?"
"Men se nu till att få på er kläderna!"
"Ta på er kläderna säger jag ju!!"
"Sätt er och ät frukosten"
"Prata inte så mycket, ät frukosten nu"
"Men ät eran frukost har jag ju sagt!"
"Se till att den där frukosten blir uppäten! NU!"
"Dags att åka, gå och klä på er"
"Hur går det med kläderna?"
"Men klä pååå er nu!"
"Nu åker vi, se till att få på kläderna!!"
"Gå och sätt er i bilen"
"I bilen!!"
Håll med om att det låter tröttsamt....
Brum, brum, here she comes..
Bilar, finns det något tråkigare?
För mig är bilen ett sätt att ta mig från punkt A till punkt B, och allt annat där i mellan är jag så infernaliskt ointresserad av.
Dock är det ju med bilar som med allt annat, de ska underhållas för att fortsätta fungera, och nu har det blivit dags för service av min skorpa. I mitten av maj ska jag dessutom köra en rätt ansenlig mängd mil och då känns det ju extra skönt att ett proffs gjort en översyn.
I går eftermiddag ringde jag stans märkesverkstad och undrade om det fanns någon tid, och joråvisstserru - den 6/5 var jag välkommen in med silverpilen. Toppen!
Sedan kom vi in på den mindre angenäma delen av verkstadsbesöket, nämligen vad den lilla översynen skulle kosta.
2 450:-
Tvåtusenfyrahundrafemtio kronor....... Vad roligt.
Kanske inte jättemycket pengar för en service, men det finns ju onekligen roligare saker att lägga pengarna på.
Jag skulle till exempel kunna tänka mig:
10 par billiga skor.
eller varför inte:
5 par skor
eller kanske:
2 par ganska dyra skor
eller möjligtvis, även om det nog skulle svida:
1 par dyra skor
Ja, ni fattar.
