Jajamensan....
20-23 grader varmt till helgen, hääääääärligt!
Do you have what we in Sweden call a skiftnyckel?
För en herrans massa år sedan hade jag förmånen att rida för Craig Stevens, och amerikan som han är hölls ju givetvis lektionen på engelska.
Jag och pållan var inte bara där som elever utan även i egenskap av "filmstjärnor", eftersom vi medverkande i hans instruktionsvideo som samtidigt spelades in. Det var två dagar med diverse gymnastiska balansövningar i vilka jag använde muskler jag knappt visste att jag hade, så efter lunch dag två var jag skapligt mör i kroppen. Hästen var stor och hennes stackars matte var trött som sjutton, så jag bad helt sonika Craig om hjälp att komma upp.
På svenskt "hästfolksspråk" skulle jag i det läget ha sagt något i stil med:
"Är du snäll och kastar upp mig?"
och på engelska blev det följdaktligen:
"Could you please throw me up?"
varvid Craig flinade lite snett och sa:
"I think you mean "leg you up" . For me to be able to throw you up, I would have to eat you first...."
Snyyyyyyygg svengelska!
Sugartooth
Vilken svag varelse jag är.
Vad hjälper det att man är noga med vad man äter till frukost, lunch och middag om man i slutänden hänger sig åt totalt hämningslöst frossande av smågodis?
Men det är ju givetvis inte mitt fel, det är det aldrig. Jag skyller istället på min chef, för det är helt och hållet hans fel. Hur kan man bara få för sig att ge ett MEGASTORT påskägg med 1,7 jävla kilo (jag vägde...) smågodis till en godisjunkey av högsta rang????
Personalvård - yeah right!! Dra ner mig sockerträsket bara....
Men nu har jag inte tid längre, jag har ett påskägg att göra ner. Tjillevipp!
Vad säger man?
Goooooooosebumps!
Spana in den här killen....
Och tips om hur jag snyggt infogar YouTube-klipp emottages tacksamt... :-)
Glad som en liten lax....
med en sådan här fin motivering:
"Jag vill ge denna vidare till ett nytillskott här i bloggvärlden, Kim Possible. En trebarnsmamma med en härlig personlighet och som har massor av synpunkter kring det som kallas Livet.. Kika gärna in hos henne!! "
Awarden kommer från anjocapi, en kanontrevlig tjej som jag har förmånen att känna IRL och vars blogg inte bara bjuder på tänkvärda ord utan även vackra bilder. Hon är därtill den som peppade mig att börja blogga. Kram på dig!
Den här nomineringen går vidare till en av mina favoritbloggar; The devil wears.
En klok, mogen och stark tjej, märkt av både sjukdom och sorg, som uttrycker sina åsikter på ett lågmält och tänkvärt sätt.
Hennes blogg är väl värt ett besök och man fastnar lätt, vilket jag och många med mig redan har gjort :-)
My compliments to the Chef
Vi hade bokat ett s.k. "Vårpaket" på Trosa Stadshotell i vilket ingick övernattning en natt + färdigkomponerad trerättersmiddag till det facila priset av 995:-/person. Hotellet tillhandhåller även diverse spa-behandlingar, men det brydde vi oss inte om att boka. Det primära var egentligen att bara komma hemifrån, sova en natt i lugn och ro och äta god mat.
Väl framme checkade vi in på vårt rum, vilket var riktigt mysigt med fönster åt två håll.
Vi hade lite tid att slå ihjäl innan det var dags för middag, så vi bestämde oss för att strosa runt lite (strosa i Trosa, moahahahaha!) och kika på byn. Vädret var fint och för en trähusgalning som undertecknad är det rena rama porrfilmen att befinna sig på en ort med så mycket snickarglädje och punschverandor.
Tillbaka på hotellet var det dags för uppfräschning inför middagen och i duschen huserade troligen ett spöke med ett lite skruvat sinne för humor, för vattnet var ömsomt hett och ömsomt iskallt. En rätt intressant upplevelse kan jag lova...
Tanken var också att vi skulle byta om men det kan vara svårt att göra när det tänkta ombytet hänger kvar på galgen hemma. Moi i ett nötskal!
På plats i matsalen blev vi informerade om vad vi skulle äta och till maten kunde man välja ett ihopkomponerat vinpaket, vilket passade menyn, alternativt välja vin ur vinlistan. Då vi båda visserligen är väldigt förtjusta i vin men däremot inga vinkännare, så fick det bli det förstnämnda.
Middagen inleddes med en liten (bokstavligen....) aptitretare bestående av ca en dessertsked pumpakräm med gräslök och bacon vilken retade smaklökarna alldeles lagom!
Till förrätt fick vi rökt hjortfilé med pepparrotskräm, senap, picklad gurka och smörstekta kantareller. Pepparrotskrämen var bredd på filén vilken sedan var rullad till en enkronas tjocklek och skivad i ca 1 cm breda skivor. På tallriken låg två rullar, ca en matsked kantareller, två lillfingernagelstora "pluppar" av senapen och ca en tesked gurka.... Inte mycket men vojne, vojne vad gott det var!
Huvudrätten bestod av rödtunga med salviasås, murklor (tror jag!) och färskpotatis och fullkomligt smälte i munnen. Fisk ska i sanning avnjutas på restaurang för, som min salig farmor skulle ha sagt, herrehelvete vad gott det var!
Efterrätten såg inte så rolig ut på papper men var en alldeles perfekt avslutning på middagen - lakrits- & citronbavaroise med hallon (ett hallon...) och biscotti. Den rätten var för övrigt den enda jag hittade på hotellets hemsida när jag skulle kolla upp menyn, och tur var väl det för jag hade ingen aning om vad det vi åt hette :-).
Framåt 22.30-tiden var vi mätta, nöjda och belåtna och lullade upp på rummet.
Jag vet inte hur era vardagsfrukostar ser ut men hos oss är det rätt plain, mackor och yoghurt, och det ska gå geschwint.
På hotell däremot, då ska det FROSSAS. Massor av olika brödsorter, pålägg i olika varianter, marmelader och sylter, juice, flera tesorter, färsk frukt, nötter och det absolut bästa av allt - bacon och äggröra! Löjligt gott. Det är dessutom underbart att slippa tänka på att ta hand om disken och få äta sin frukost i lugn och ro och nästan hur länge som helst. Lyx för småbarnsföräldrar :-).
Sammantaget var det en bra vistelse även om betyget dras ner av den bråkiga duschen, otillräckliga mörkläggningsgardiner (i kombination med österfönster...) och för varmt på rummet (sov dåligt - m.a.o. inget "sova en natt i lugn och ro").
Trosa Stadshotell får därmed betyget:
KP KP KP KP KP (tre av fem).
Bra sagt!
Jag håller inte alltid med Ann Söderlund i det hon säger, men det här var i alla fall riktigt bra.
"Jag tycker att det är så många hitte-på-problem i dagens föräldraverklighet. Hellhours, karriärstress, finakläderhets. Herregud, man väljer väl själv vilken typ av förälder man vill vara och vilka ideal man vill stå för.
Jag har också varit en sån där mamma som ser det jobbiga, men så fort man sätter sina jätteproblem i perspektiv till annat så inser man ju att allt ligger hos en själv.
Det går att köpa mat innan man går till dagis och ärvda kläder funkar lika bra.
Sen det här med aktivitetsstressen, mina barn klarar sig bra med att leka i parken. Jag tror att det är vi föräldrar som tror att barn behöver bli så stimulerade hela tiden. Deras egen lek är ofta stimulans nog."
Amen.
Irro!
Ta idag som exempel - ett litet rackarns hus (55 kvm) med källare. Övervåningen bestod av "kök" (typ pentry, ca 2 kvm), sovrum, vardagsrum, toalett och hall. Källaren var till största delen rå förutom det superläskiga "badrummet" och pannrummet. Utgångspriset var givetvis lågt och följdaktligen var det enorma mängder människor som trängdes i det lilla huset.
Hur beter man sig då som spekulant? Jo, man träffar med fördel på någon bekant som man inleder ett samtal med och det här gör man givetvis på det absolut bästa stället man kan hitta - det minimala köket! För det är ju knappast så att någon av de andra femtioelva spekulanterna kanske också är intresserade av att ta sig en titt vilket totalt omöjliggörs av dessa trögtänkta varelser.
I annonsen framgick tydligt att huset var 55 kvm och att det bara fanns ett enda stackars sovrum och ÄNDÅ hör man människor som slänger ur sig kommentarer i stil med "men det är ju bara ett sovrum", eller "men herregud, ska det där vara köket??", eller "men det här är ju alldeles för litet!".
55 kvm är 55 kvm PUNKT. Varför inte prova att LÄSA annonsen, eller varför inte ännu hellre - läs annonsen och gå sedan ut på Hemnet och få ytterligare information.
Suckers....
Jag känner mig lite stingslig i dag, märks det?
Dumburken
...och fy fan vad skönt det är att vara ensam!
Det är en lyx som jag alldeles för sällan åtnjuter men däremot hett eftertraktar....
Vad gör man då när man är ensam hemma och egentligen inte har ork med mycket?
Läser en bok kanske? Visserligen en av mina favoritsysselsättningar men mina sjukdagar har gått hårt åt mitt boklager, så jag har helt enkelt inget att läsa just nu. Läsa om bra böcker kan man ju alltid göra men just i dag var det inget som lockade.
Tittar på tv? Japp, det är precis vad undertecknad har ägnat sig åt under tre timmars tid och jisses, vad mycket knasigt de visar på tv! Jag har mina serier som jag följer men i övrigt är det inte ofta jag sätter mig ner och bara slöglor på tv, så i dag har jag stiftat bekantskap med några, för mig, helt nya tv-program.
Talang 2009 t.e.x. Vad folk hittar på! :-) Såg bl.a. en jätteduktig dansare (Whiplash) åt vilken jag satt och fånlog hela uppträdandet, och sedan var det ett brödrapar (tvillingar tror jag) som körde någon form av fakirnummer. Läskigt! En "burlesquekvinna" med ett rätt snyggt strippnummer (även om jag nog inte tyckte att hon skulle ha gått vidare) och en karl som körde någon form av rätt misslyckat transnummer. Knasigt!
Som kontrast till det körde kanal 5 Born to be different - ett program i vilket man fick följa några familjer och deras barn som fötts med olika typer av handikapp. Hur angeläget det än kändes så orkade jag helt enkelt inte se mer än korta bitar i taget och jag grät störtfloder hela tiden. Jag har tre friska barn och man inser nog oftast inte hur otroligt lyckligt lottad man är.
Det absolut galnaste var ändå Hjälp! Jag är med i en japansk tv-show. Herrejävlar säger jag bara! Vilket galet program, jag skrattade så jag grät! Vad de hittar på de där japanerna :-).
Och folk får säga vad de vill om Carolina Gynning, men CHRIST vad hon är snygg!
Nä, jag tror bestämt att jag ska sjunka ner i tv-soffan och zappa runt lite till.
Hej hopp!
REC
När klockan börjar bli dags ber man henne gå och säga nattis till mamma/pappa (beroende på vem det är som lägger) och brorsorna vilket görs med ett glatt leende, "heddå", en liten drottninglik vinkning varpå hon knatar mot trappan upp till övervåningen.
I dag var det dags att ta nattandet till nya nivåer, för brorsorna förärades inte bara vinkningar utan även varsin puss och kram :-).
Det är i de lägena man önskar att man hade det där mentala lagringsutrymmet.
Ansiktsboken...
...FB, Fejjan - kärt (...?) barn har många namn.
Jag kan inte låta bli att fundera över hur vissa människor använder sig av ovan nämnda fenomen.
För mig uppfyller fb trots allt en funktion, de flesta av mina ungdomskamrater och släktingar är spridda över hela Sverige (och världen) och fb är ett alldeles ypperligt sätt att hålla "kontakten" utan några större krav från något håll. Min vänlista är inte gigantisk, inte ens tresiffrig, och de flesta av dem (undantag finns givetvis - se längre ner i inlägget) som finns där är människor jag bryr mig om, men så fungerar det tydligen inte för alla.
Vid något tillfälle har jag ramlat man över människor med över 1000 människor på sin vänlista.
Över 1000 pers! Seriöst? Hinner man med så många "vänner"?
Ibland dimper det även in vänförfrågningar som jag ställer mig extremt frågande till.
* En ytlig bekant från 20 år tillbaka som jag inte skulle hälsa på om jag träffade honom i dag.
Adda? Eeeeh....Nej tack.
* En människa som hade häst i samma stall som jag i början på 90-talet och som inte gillade mig alls.
Adda? Absofuckinginglutely NOT! Är människan helt jävla verrückt??? Varför ens fråga?
* Yngsta (13 år yngre) brorsans gamla klasskompis som jag inte ens förstod vem det var utan var tvungen att köra lite detektivarbete på. Nooooope!
Märkligt.
Ett annat otyg som jag stör mig på är HUR man väljer att adda människor.
Om jag hittar någon kul typ som jag inte har träffat på ett tag så väljer jag självklart att bifoga ett litet meddelande i vilket jag talar om vem jag är (tycker visserligen att jag är mig lik men bytte trots allt efternamn som 18-åring vilket alla kanske inte har koll på) och lite annat smått. Brukar dessutom gå in på personens sida och kolla runt och ev. kommentera.
Har dock upptäckt att man generellt bara slänger i väg en vänförfrågan och sedan, eventuellt kanske, vid tillfälle chattar, mailar eller kommenterar. Eller skiter fullständigt i det.
Samlar man bara på sig "vänner", eller vad är det jag missar?
Well.
Det var en släng av jag-är-sjuk-och-har-inte-så-mycket-annat-för-mig-än-att-irritera-mig-på-struntsaker. Knappast ett inlägg som går till historien.
Nu ska jag kolla på StarWars med maken och äldsta sonen.
May the Force be with you!
???
Yngsta sonen var färdig med nr 2 och ropade på mig för assistans med torkning. Han har ett speciellt sätt att tala om när han är färdig vilket alltid ger mig glädjekviller i magen (trots den inte så angenäma uppgiften man ska ge sig i kast med), varpå jag gick in på toaletten med ett fånigt flin över hela ansiktet.
And then the following konversation took place:
"Vet du raring, jag älskar dig"
"Ja, och jag bajsade bara en bajskorv mamma!"
Eeehhh...?
Han lever sannerligen i sin egen lilla värld just nu :-).
Suck
Jag har tagit föräldraledigt mån-ons för att tillbringa lite tid tillsammans med barnen och vad händer?
Jag blir sjuk.
Jag är aldrig sjuk. Har ett immunförsvar som en häst och oavsett hur mycket folk i min närhet snorar och snörvlar så blir jag möjligtvis lite snorig någon dag och sedan är det över. Magsjuka har jag inte haft på flera år och feber existerar inte i min värld. Oftast är ju allt detta av godo, för frisk vill man ju vara, men ibland kan jag önska att jag också kunde få vara sjuk och ynklig och ligga hemma nedbäddad och kunna ringa till jobbet och med snortjock, knappt igenkännbar röst meddela att jag stannar hemma pga sjukdom.
Men idag av alla dagar?
Jag har tagit ledigt, solen skiner, barnen är glada (än så länge....) och vill ut och hitta på något och jag känner mig allt annat än på topp. Näsan är tvärfull, halsen gör ont, mina handleder värker och jag har en lite för trång hjälm på huvudet (bildligt talat alltså).
Skit. Helvetes jävla skit.
Förändringar
Hon somnade stillsamt in på hemmet där hon bott de senaste åren och i sin närhet hade hon bl.a. sin dotter, min mamma.
I maj skulle hon ha fyllt 95 år.
I mina tidiga tonår tyckte jag mest att mormor var en gnällig gammal tant, men med ålder kommer vishet och så även för mig, så från 20-årsåldern och framåt hade vi en bra relation. Kanske beror det på att vi hade en del likheter, för någonstans ifrån har jag ärvt min envishet och hon ligger onekligen nära till hands. Jag är därtill det "vassaste" av hennes barnbarn och på något underligt sätt tror jag att hon uppskattade vårt "gnabbande".
Mormor har fått kämpa i sitt liv. Att vara ensamstående mor med fem barn under 50-60-talet var nog precis så svårt som det låter. Hon gjorde säkert så gott hon kunde och givetvis påverkade det hur hon blev som människa. Tyvärr har jag aldrig tagit mig tid att prata med henne om det, och kanske var det helt enkelt ett kapitel i hennes liv som hon ville lägga bakom sig. Att bli lämnad för en annan kvinna måste ha gjort minst lika ont på den tiden som det gör nu, men var säkert betydligt svårare både ekonomiskt och socialt.
Jag har alltid älskat mormors hus och det är också därifrån jag har de tydligaste minnesbilderna av henne;
uppflugen på en stol i färd med att lyfta ner något från skåpen ovan diskbänken, rotandes i det stora skafferiet, rasslandes med sjutillhållarnycklarna i dörrarna hon alltid låste, rotandes i den stora frysen som stod i hallen, sittandes vid köksbordet, eller som en av de sista gångerna jag besökte henne där innan hon flyttade - vinkandes från trappan med ett stort leende och vindrufs i håret.
Sov gott lilla mormor. Jag älskar dig.
Tjoho!!
I morse visade vågen 59 kg och så lite har jag inte vägt sedan dottern föddes för 1,5 år sedan. Nu är det bara 2,5 kg kvar så är jag nere på min Pre Grav.vikt.
Beach 2009, here I come!!!
Ljuvliga varelser
Sönerna sköter sig själv i mångt och mycket och dottern börjar mer och mer köra sitt eget race.
Vi börjar se en ände på småbarnstiden och enligt alla kloka så är det nu man börjar få lite mer tid för sig själv.
Kroppen har, så gott det nu går efter tre barn, börjat återhämta sig och med större barn finns utrymme för mer "egentid".
Det låter väl underbart?
Men oj, vad det svider och kniper och trånar i mammahjärtat när jag träffar bebisar.....
Som jag har väntat!
...och äntligen har jag ett par i min ägo! Om möjligt ännu snyggare i verkligheten! 
Jeeeez, vad ohyggligt fräck jag kommer att vara i sommar.... :-)
Bok vs. Film
Hur som helst!
Jag gav mig i kast med Milleniumtrilogin i mars -07 och fullkomligt slukade, och älskade, böckerna. Det är så frustrerande att författaren dog innan han hann färdigställa de tio tänkta böckerna om Sally och Kalle B, för jag hade gärna fortsatt läsa om deras fortsatta äventyr. Tror nog det är fler än jag som tycker så :-)
Alla skapar vi ju våra egna bilder av karaktärer i böcker man läser och jag kan väl erkänna att jag inte direkt jublade när de presenterade rollistan till Trilogin, men jag ville ändå gå och se filmen. Sagt och gjort, för några veckor sedan var det dags och inför biobesöket hade jag fräschat upp minnet genom att plöja igenom ettan igen.
.....vilket jag ju givetvis absolut inte borde ha gjort.
Jag kan fortfarande inte säga vad jag egentligen tyckte om filmen, för det enda jag gjorde under de där timmarna i biosalongen var att analysera sönder precis allt. Detaljer som var "fel", händelser som utelämnades, personer som nästan var utskrivna m.m., m.m.
Och ovanpå allt detta, två huvudrollsinnehavare som jag kämpade järnet med att få att överensstämma med "mina" Sally och Kalle.
Nej, jag borde helt enkelt ha gett fan i att läsa boken igen.
Kärlek
Han är en förunderlig varelse min son och jag fascineras dagligen över att han faktiskt är en del av mig.
När jag väntade honom oroade jag mig lite för hur jag skulle klara av att "dela" kärleken mellan honom och hans äldre bror - för inte kan man väl älska syskonet lika mycket som man älskar den förstfödde????
Nu vet jag ju, och för er som ännu inte vet kan jag meddela att det går alldeles utmärkt :-).
Det var en väldigt nöjd liten varelse som kom in i våra liv. Jag kan knappt minnas att han grät så där förtvivlat som bara spädbarn kan göra, och vid de få tillfällen han var ledsen så behövde man bara ta upp honom i famnen och mysa lite så var han nöjd igen. Napp hade han aldrig och han hade en osviklig förmåga att helt plötslig somna på de mest underliga ställen. Liggandes på golvet under babygymet t.ex! En förmåga som han för övrigt fortfarande behärskar även om det numera handlar om mer "normala" ställen.
Att han är mellanbarn tror jag till stor del har format honom till den han är - trygg, självständig och stark - och jag hoppas att vi kan bidra till att han behåller samtliga egenskaper. Han är dessutom charmig som få, har ett leende som smälter isar och jag kan ärligen erkänna att jag har svårt att vara arg på honom någon längre stund.
Något som ofta förvånar mig är hur olika våra barn är trots att de kommer från samma föräldrar. Utseendemässigt är det inget tvivel om att de är syskon, tittar man på bilder tagna vid samma ålder är det ofta svårt att säga vem det är. Vår dotter, som är yngst, är verkligen en perfekt sammanslagning av sina två bröder.
Till sättet är de dock olika som dag och natt och de berikar mitt liv med sin individualism.
Min mor, som är en klok kvinna, sa ofta när jag var yngre att hon trodde att jag skulle välja bort barn "eller möjligtvis få ett".
Vilken tur att du hade fel mamma :-)
När människor förvånar en (och kanske inte i positiv bemärkelse....)
Vi har dock genom åren upptäckt att vi nog är rätt unika, åtminstone i vårt kompisgäng, i vår inställning till varandras utekvällar på egen hand. Det morras friskt från både tjejer och killar och det här har alltid förvånat oss båda. Varför bråka eftersom det ju går åt båda håll?
I går var jag på 40-årsfest (det blev för övrigt en svart skjortklänning och sminkningen var kanonsnygg :-)) på vilken det var meningen att vi skulle ha gått båda två. Dottern blev dock sjuk i fredags och eftersom det var min kollega som fyllde blev det maken som stannade hemma och jag åkte ensam. Festen var gemensam för kollegan och en kompis till honom som också fyllde 40, så följdaktligen var det mycket folk, de flesta i vår ålder och i stort sett bara par. Jag kände inte så många vilket innebar att det blev mycket stillasittande och iakttagande för min del. Mitt i allt detta insåg jag att det kanske inte är så konstigt att det morras i stugorna, för om man inte ens klarar av att hålla fingrarna i styr när man är på fest tillsammans med sin respektive, hur uppför man sig då när man är ute med sina kompisar......?
